Gunvor Engström

Igår började jag arbeta som vd för Bank2. Idén med denna bank är att ge människor som sorterats bort av banksystemet en chans.  På grund av arbetslöshet, sjukdom, skilsmässor får människor ekonomiska problem. De försöker lösa dem, får betalningsanmärkningar. Sedan är det kört. Med betalningsanmärkningar har man inte en chans att få några lån. Vi har en tjänst som heter Skuldmäkling som hjälper till att sanera i skulderna och en bank som kan ge omstartslån. Det är ingen ideell verksamhet. Vi tar betalt för prövningen och lånen, men människor får en möjlighet att komma igen. Jag tror mycket på denna idé och jag hör att kunderna är nöjda. Ska bli så stimulerande att få vara med och utveckla denna verksamhet.

Att utveckla dessa relationer - det ska Göran Persson göra på JKL. Tänk om han någon gång när han var “politik” hade tänkt på att han kunde lyssna på “näringsliv”. Då hade han varit trovärdig. Nu blir det bara pinsamt. Han översittarattiyd när han satt på makten rimmade illa med att förstå alla företagare och deras situation. Det värsta är när han försvaras av dessa PR människor, Lindberg (JKL) och Sammeli.(Prime) Jag har själv hört  - från mycket trovärdigt håll - att JKL chefen offentligt kallat GP för “den där jävla karln” för inte länge sedan. Nu är han en drömrekrytering. Har inget emot att man går från det ena till det andra, men detta skjortbyte från alla håll gör mig illa berörd.

Mona Sahlin har på ett trovärdigt sätt gått ut och sagt att hon ska lyssna, fundera och förnya. Jag tycker att det är ett bra sätt att börja ett nytt jobb. Det borde väl i och för sig gå ganska fort eftersom hon har varit med så länge och säkert redan hört vad de flesta har att säga. Men nu står hon inte fast vid sin eftertänksamma linje. Nu går hon och lovar en återställning av a-kassan tillsammans med Vanja och Pär Nuder berättar högljutt om allt det som är fel i regeringens politik. Om hon inte är färdig med vad hon vill göra så kanske hon ska vara försiktigare med allt hon tycker är fel. Hon har ju tid på sig att se vad som händer, analysera effekterna och sedan välja politisk linje. Det är annars lätt att det bra känns som feghet. Det är lätt att ställa frågor och lyssna. Modet och ledarskapet visar sig när man vågar välja en linje, argumentera för den och stå emot när det blåser. Ska följa detta med intresse. Som en parentes så tycker jag att det drag som hon visar upp att vara lustig på andra människors bekostnad är påfrestande. Ett beteende som alltfler lägger sig till men.

Vem värnar om rätten till en personliga vilja? Hur kan man lämna ut namn, personnummer och löneuppgifter till en organisation där man inte är medlem? Vi måste snart börja slkilja på vad som är myndighetsuppgifter och vad  privata intresseföreningar ska ägna sig åt. En myndighet ska kunna begära in uppgifter om oss medborgare - även detta måste man vara restriktiv med - men inte en fackförening! Förundrad över att man måste åberopa PUL (lag om hur man får använda personuppgifter),. Tycker detta handlar om omdöme och etik. Dock tacksam att någon protesterar.

Har just kommit hem från Addis Ababa och är så uppfylld av vad jag upplevt så jag måste skriva några rader. Sida har ett projekt i Etiopien som syftar till att gynna det privata företagandet. Jag var inbjuden att tala entreprenörskap på en konferens med över 300 deltagare. Etiopierna har det ganska jobbigt. Efter att de kastade ut kommunisterna så skulle det bli demokrati, men hittills är det bara ett parti som har styrt. Trots att oppositionen vann det senaste valet så sitter Ethiopian People´s Revolutionalry Democratic Front kvar och de ledande oppositionspolitikerna sattes i fängelse. Befolkningen (drygt 70 miljoner) kämpar för sin överlevnad. I denna miljö arbetar man för att få till de förutsättningar som behövs för att få igång företagandet; infrastruktur, kreditväsende, redovisningsstandarder och därigenom förutsägbara skattesystem mm. Hittills har man satsat huvudsakligen på jordbruket, men man vill få mer tillverkning och export. Det som grep mig mest var de starka kvinnorna. De hade bildat Addia Ababa Women Entrepreneurs Association. Medlemmar är otroliga kvinnor som driver konsulting, utbildning, mode, textil, järn och metallindustri mm mm. Jag var inbjuden att delge dem mina erfarenheter av Sverige och hur vi jobbar för att entusiasmera kvinnor till att driva företag. De behövde egentligen handfast hjälp. Hur gör man när man utvecklar sitt företag, hur hittar man partners i andra länder. De vände sig alla till mig för att hjälpa dem att hitta parners i Sverige. Jag kände mig helt överväldigad. Glad åt att Sveriges bistånd går till att stötta de entreprenörssträvanden som de själva har. Återkommer säkert till detta. Måste se till att jag då och då ger mig själv möjlighet att få detta perspektiv.

Jag skäms. Har inte skrivit i min blogg på länge. En massa människor har sagt till mig att det är en dödssynd. Självklart förstår jag att ingen orkar gå in där och titta när ingenting händer. Det hände sig att jag var i Spanien. Tog med min dator dit och fick den bara inte att funka. Kom av mig och har därefter inte kommit igång igen. Det har hänt så mycket som jag skulle ha velat kommentera. Framförallt vill jag berömma regeringen för att de tagit bort förmögenhetsskatten. Tänk att bli positivt överraskad av politken. Det kändes speciellt! Den som nu får mig att komma igång är Ebba von Sydow. Vi var på jurylunch för att välja vinnare i Veuve Clicquots utmärkelse Årets affärskvinna. Efter det fick jag - och Johan Staehl von Holstein - ett mail där hon hänvisar till oss i sin blogg. Plötsligt rann det till igen. Den där juryn är så kul. Vi ska välja en kvinna - en framgångsrik entreprenör - som ska hedras den 7 maj på Nationalmuseum. Det finns många att välja bland, från olika branscher, med olika historier. Det är tur att Monica Renstig gör ett så bra förarbete. Till den superba lunchen på restaurang Johanna serveras god champagne. Diskussionerna är livliga och vi resonerar verkligen fram och tillbaka. Till slut är vi eniga och Michael Treschow ska ringa upp vinnaren. Känns lika hedrande varje gång att få vara med och välja.

Varför väljer intellektuella människor som Olle Svenning och Helle Klein att tolka debatten kring kollektivavtalen som om någon vill förhindra människor att sluta sig samman i fackföreningar och driva sina intressen tillsammans? Något måste ha hamnat totalt snett.

Vi måste kunna skilja på avtal och lag, annars blir samhällets fundament oförutsägbara. Låt oss slå fast följande Alla anställda som vill gå med i en fackförening ska kunna göra det. Alla som vill ha hjälp av sin fackförening med att förhandla med sin arbetsgivare ska få det. Fackliga organisationer måste påvisa för sina medlemmar vilka fördelar som finns med att betala sina avgifter. Anställda som inte vill vara med i facket och/eller inte ha hjälp med att förhandla har rätt att stå utanför. Man har rätt att förhandla med sin arbetsgivare själv om man tycker det är bättre. Arbetsgivare har rätt att vara med i en arbetsgivareförening, men har också rätt att stå utanför. Avtal sluts mellan arbetsgivare och arbetstagare, ibland individuellt, ibland kollektivt genom kollektivavtal.

Det som är fel idag är att facket genom sin lagstadgade blockadrätt kan tvinga på arbetstagare och arbetsgivare som ej är medlemmar att följa de avtal som enskilda/privata föreningar förhandlat fram. Detta är en form av privatisering av lagstiftningen som åtminstone inte jag kan acceptera. Stora grupper av arbetsgivare och arbetstagare gillar kollektivavtal. Jättebra – låt dem fortsätta med det. Men låt de andra sluta sina egna ömsesidiga avtal.

Det är ju faktiskt så idag att det inte finns lag på att man som företagare måste anställa andra människor i sitt företag. Känner man att man inte vill ha avtal i enlighet med kollektivavtalen så avstår man. Skälen till att man inte vill gå med kan vara många. Det är inte alls så som många tror att skälet  alltid är att man vill rovdriva sina medarbetare.Om man vill ha vissa regler som alla arbetsgivare/anställda måste lyda under så finns ingen annan lösning än en lagstiftning. Det är det som en demokrati handlar om.

Läs även
P J Anders Linder, Svenska Dagbladet

Hörde lördagsekot med Mona Sahlin igår. Där hon förut ändå varit rätt progressiv och tydlig var hon nu klart i korgen. Nu ansåg hon inte att arbetsrätten var ett problem för småföretagen och att facket har rätt att sätta dem i blockad. Hon hade ”kommit till insikt”.

Intressant att så många politker, inklusive den nuvarande arbetsmarknadsministern Littorin, ändrar sig när de vill ha makten. Insikten handlar inte ett dugg om vad företagen tycker är ett problem utan om att de inte vågar uttrycka åsikter som gör att de kan få problem med fackföreningsrörelsen. Mona kan inte bli vald utan att få ok stämpel i baken - som tomten i Disneys leksaksfabrik – av facket och Littorin vill undvika att få en alltför aggressiv avtalsrörelse. Att det går åt några småföretagare på vägen är väl ett billigt pris.

För att bli accepterad som ledare i Sverige så är det bästa att inte tycka för mycket och inte ha några tydliga visioner. Själv uppskattar jag dem som tror på något och vågar berätta och slåss för sin sak. Om detta leder till att man inte blir vald så får man väl göra något annat. Jag förstår allt tal om taktik och sedan smyga på människor förändringar, men jag gillar det inte.

Andra om Mona Sahlin
Jonas Morian, PromeMorian
Sofie Eklund, Kommunalarbetaren
Lotta Gröning, Aftonbladet
Andra bloggar om Mona Sahlin.

Hur kan vi acceptera dagens fullständigt märkliga system där föreningar som kallar sig arbetsgivar- och fackliga organisationer bestämmer vilka regler jag som anställd eller företagare ska följa.

Väljer jag att vara medlem i dessa föreningar så är det självklart legitimt att jag följer de avtal som jag givit dem i uppdrag att fatta för medlemmarnas räkning. Men om jag väljer att inte vara medlem så kan självklart inte dessa avtal gälla. Vi kan inte lägga en i praktiken lagstiftande makt hos personer och organisationer som inte är valda i demokratiska val.

De som beslutar om lagar och regler som är tvingande för oss medborgare måste kunna prövas i allmänna val, röstas in och röstas bort. Jag förstår att många tycker det är praktiskt att ”arbetsmarknadens parter” som de kallas förhandlar sig fram till vad som ska gälla. Det håller jag med om så länge man inte tvingar in alla i systemet, utan håller det frivilligt. Många väljer att stå utanför och ska ha rätt att göra det. Arbetsmarknadens parter omfattar inte alla på arbetsmarknaden. Vill man att alla ska följa vissa regler så måste det bli lagstiftning.

Att Byggnads kan tvinga mig att betala ”skatt” till deras verksamhet fast jag inte är med i deras förening är inte rimligt. Att fackföreningar kan tvinga in anställda i småföretag i sitt system mot deras vilja och tvinga deras arbetsgivare att antingen gå i korgen eller lägga ner är heller inte rimligt.

Äntligen har frågan kommit i ljuset efter många års kamp från småföretagen – som alltid kommit i skymundan för de stora systemen. Heder år Fredrick Federley som driver frågan.

Läs mer:

DN, Federley och Peczynski vill köpa blockerad bar, Gunnar Jonsson

DN, Vem älskar facket, Hanna Kjöller

Varför sätts så många riktigt små företag i blockad av facket just nu? När de facklig representanterna får frågan så svarar flera av dem “av politiska skäl”. Det handlar alltså inte om omsorg om de egna medlemmarna, inte ens om omsorg om de anställda som inte är - och inte vill vara - medlem av facket.

I de fall jag följt har inte ens de anställda dåliga villkor, tvärtom. Frågan gäller makt, makt över arbetstagarna, makt över företagarna - makt att bestämma vem som ska ha arbete och vem som ska kunna driva företag, samt ytterst ute bestämma över den politiska makten.

Det är ofattbart att lagen - och därmed regeringen - ger de fackliga organisationerna denna makt. Man måste alltså följa regler som framförhandlats av parter som inte är politiskt valda, som man inte är medlem i. Jag kan inte tänka mig något mer odemokratiskt.

Hur ska jag som vanlig anställd eller enskild företagare göra om jag inte vill skriva på de avtal som någon annan försöker tvinga på mig. Jag kan inte bara avstå, jag kan heller inte utnyttja min demokratiska rättighet att rösta bort beslutsfattarna. Jag är tvungen att träffa avtal som jag inte gillar. Vi har således föreningstvång och inte avtalsfrihet. Någon måste ta ansvaret för de “lagar” som gäller i Sverige, och det måste vara politikerna.

Självklart ska det vara helt möjligt att träffa avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare även gruppvis, men det ska självklart bara gälla dem som faktiskt vill teckna på detta avtal. Sven-Erik Österberg sa att anställda alltid är i underläge i småföretagen. Så är det inte. I de flesta fall är arbetstagare och företagare mycket närmare varandra i de minsta företagen. Människor som inte vill vara anställda i ett visst företag kan också välja att gå till ett annat företag, men en företagare kan inte byta företag. Om jag väljer att ta på mig ansvar och risken att starta ett företag och anställa människor så måste jag också kunna komma överens med dessa vilka villkor som ska gälla. Jag betonar att det alltid handlar om en överenskommelse. Om den ena parten inte vill så blir det inget. Detta gäller ju i alla andra sammanhang. Varför detta tassande kring självklarheter?

Vi har i decennier givit de fackliga organisationerna makt långt över att ta vara på sina medlemmars intresse. Det går ut över de enskilda företagarnas möjlighet att anställa. Det förlorar vi alla på, inte minst de som vill ha jobb. Nu står vi inför en stor avtalsrörelse och alla är rädda för stridsåtgärder på arbetsmarknaden. I denna process offras många mindre företag. Är det rimligt? Hur hamnade vi här? Hur kommer vi ur denna situation?