Gunvor Engström

Varför väljer intellektuella människor som Olle Svenning och Helle Klein att tolka debatten kring kollektivavtalen som om någon vill förhindra människor att sluta sig samman i fackföreningar och driva sina intressen tillsammans? Något måste ha hamnat totalt snett.

Vi måste kunna skilja på avtal och lag, annars blir samhällets fundament oförutsägbara. Låt oss slå fast följande Alla anställda som vill gå med i en fackförening ska kunna göra det. Alla som vill ha hjälp av sin fackförening med att förhandla med sin arbetsgivare ska få det. Fackliga organisationer måste påvisa för sina medlemmar vilka fördelar som finns med att betala sina avgifter. Anställda som inte vill vara med i facket och/eller inte ha hjälp med att förhandla har rätt att stå utanför. Man har rätt att förhandla med sin arbetsgivare själv om man tycker det är bättre. Arbetsgivare har rätt att vara med i en arbetsgivareförening, men har också rätt att stå utanför. Avtal sluts mellan arbetsgivare och arbetstagare, ibland individuellt, ibland kollektivt genom kollektivavtal.

Det som är fel idag är att facket genom sin lagstadgade blockadrätt kan tvinga på arbetstagare och arbetsgivare som ej är medlemmar att följa de avtal som enskilda/privata föreningar förhandlat fram. Detta är en form av privatisering av lagstiftningen som åtminstone inte jag kan acceptera. Stora grupper av arbetsgivare och arbetstagare gillar kollektivavtal. Jättebra – låt dem fortsätta med det. Men låt de andra sluta sina egna ömsesidiga avtal.

Det är ju faktiskt så idag att det inte finns lag på att man som företagare måste anställa andra människor i sitt företag. Känner man att man inte vill ha avtal i enlighet med kollektivavtalen så avstår man. Skälen till att man inte vill gå med kan vara många. Det är inte alls så som många tror att skälet  alltid är att man vill rovdriva sina medarbetare.Om man vill ha vissa regler som alla arbetsgivare/anställda måste lyda under så finns ingen annan lösning än en lagstiftning. Det är det som en demokrati handlar om.

Läs även
P J Anders Linder, Svenska Dagbladet

Hörde lördagsekot med Mona Sahlin igår. Där hon förut ändå varit rätt progressiv och tydlig var hon nu klart i korgen. Nu ansåg hon inte att arbetsrätten var ett problem för småföretagen och att facket har rätt att sätta dem i blockad. Hon hade ”kommit till insikt”.

Intressant att så många politker, inklusive den nuvarande arbetsmarknadsministern Littorin, ändrar sig när de vill ha makten. Insikten handlar inte ett dugg om vad företagen tycker är ett problem utan om att de inte vågar uttrycka åsikter som gör att de kan få problem med fackföreningsrörelsen. Mona kan inte bli vald utan att få ok stämpel i baken - som tomten i Disneys leksaksfabrik – av facket och Littorin vill undvika att få en alltför aggressiv avtalsrörelse. Att det går åt några småföretagare på vägen är väl ett billigt pris.

För att bli accepterad som ledare i Sverige så är det bästa att inte tycka för mycket och inte ha några tydliga visioner. Själv uppskattar jag dem som tror på något och vågar berätta och slåss för sin sak. Om detta leder till att man inte blir vald så får man väl göra något annat. Jag förstår allt tal om taktik och sedan smyga på människor förändringar, men jag gillar det inte.

Andra om Mona Sahlin
Jonas Morian, PromeMorian
Sofie Eklund, Kommunalarbetaren
Lotta Gröning, Aftonbladet
Andra bloggar om Mona Sahlin.