Gunvor Engström

Varför väljer intellektuella människor som Olle Svenning och Helle Klein att tolka debatten kring kollektivavtalen som om någon vill förhindra människor att sluta sig samman i fackföreningar och driva sina intressen tillsammans? Något måste ha hamnat totalt snett.

Vi måste kunna skilja på avtal och lag, annars blir samhällets fundament oförutsägbara. Låt oss slå fast följande Alla anställda som vill gå med i en fackförening ska kunna göra det. Alla som vill ha hjälp av sin fackförening med att förhandla med sin arbetsgivare ska få det. Fackliga organisationer måste påvisa för sina medlemmar vilka fördelar som finns med att betala sina avgifter. Anställda som inte vill vara med i facket och/eller inte ha hjälp med att förhandla har rätt att stå utanför. Man har rätt att förhandla med sin arbetsgivare själv om man tycker det är bättre. Arbetsgivare har rätt att vara med i en arbetsgivareförening, men har också rätt att stå utanför. Avtal sluts mellan arbetsgivare och arbetstagare, ibland individuellt, ibland kollektivt genom kollektivavtal.

Det som är fel idag är att facket genom sin lagstadgade blockadrätt kan tvinga på arbetstagare och arbetsgivare som ej är medlemmar att följa de avtal som enskilda/privata föreningar förhandlat fram. Detta är en form av privatisering av lagstiftningen som åtminstone inte jag kan acceptera. Stora grupper av arbetsgivare och arbetstagare gillar kollektivavtal. Jättebra – låt dem fortsätta med det. Men låt de andra sluta sina egna ömsesidiga avtal.

Det är ju faktiskt så idag att det inte finns lag på att man som företagare måste anställa andra människor i sitt företag. Känner man att man inte vill ha avtal i enlighet med kollektivavtalen så avstår man. Skälen till att man inte vill gå med kan vara många. Det är inte alls så som många tror att skälet  alltid är att man vill rovdriva sina medarbetare.Om man vill ha vissa regler som alla arbetsgivare/anställda måste lyda under så finns ingen annan lösning än en lagstiftning. Det är det som en demokrati handlar om.

Läs även
P J Anders Linder, Svenska Dagbladet

Hörde lördagsekot med Mona Sahlin igår. Där hon förut ändå varit rätt progressiv och tydlig var hon nu klart i korgen. Nu ansåg hon inte att arbetsrätten var ett problem för småföretagen och att facket har rätt att sätta dem i blockad. Hon hade ”kommit till insikt”.

Intressant att så många politker, inklusive den nuvarande arbetsmarknadsministern Littorin, ändrar sig när de vill ha makten. Insikten handlar inte ett dugg om vad företagen tycker är ett problem utan om att de inte vågar uttrycka åsikter som gör att de kan få problem med fackföreningsrörelsen. Mona kan inte bli vald utan att få ok stämpel i baken - som tomten i Disneys leksaksfabrik – av facket och Littorin vill undvika att få en alltför aggressiv avtalsrörelse. Att det går åt några småföretagare på vägen är väl ett billigt pris.

För att bli accepterad som ledare i Sverige så är det bästa att inte tycka för mycket och inte ha några tydliga visioner. Själv uppskattar jag dem som tror på något och vågar berätta och slåss för sin sak. Om detta leder till att man inte blir vald så får man väl göra något annat. Jag förstår allt tal om taktik och sedan smyga på människor förändringar, men jag gillar det inte.

Andra om Mona Sahlin
Jonas Morian, PromeMorian
Sofie Eklund, Kommunalarbetaren
Lotta Gröning, Aftonbladet
Andra bloggar om Mona Sahlin.

Hur kan vi acceptera dagens fullständigt märkliga system där föreningar som kallar sig arbetsgivar- och fackliga organisationer bestämmer vilka regler jag som anställd eller företagare ska följa.

Väljer jag att vara medlem i dessa föreningar så är det självklart legitimt att jag följer de avtal som jag givit dem i uppdrag att fatta för medlemmarnas räkning. Men om jag väljer att inte vara medlem så kan självklart inte dessa avtal gälla. Vi kan inte lägga en i praktiken lagstiftande makt hos personer och organisationer som inte är valda i demokratiska val.

De som beslutar om lagar och regler som är tvingande för oss medborgare måste kunna prövas i allmänna val, röstas in och röstas bort. Jag förstår att många tycker det är praktiskt att ”arbetsmarknadens parter” som de kallas förhandlar sig fram till vad som ska gälla. Det håller jag med om så länge man inte tvingar in alla i systemet, utan håller det frivilligt. Många väljer att stå utanför och ska ha rätt att göra det. Arbetsmarknadens parter omfattar inte alla på arbetsmarknaden. Vill man att alla ska följa vissa regler så måste det bli lagstiftning.

Att Byggnads kan tvinga mig att betala ”skatt” till deras verksamhet fast jag inte är med i deras förening är inte rimligt. Att fackföreningar kan tvinga in anställda i småföretag i sitt system mot deras vilja och tvinga deras arbetsgivare att antingen gå i korgen eller lägga ner är heller inte rimligt.

Äntligen har frågan kommit i ljuset efter många års kamp från småföretagen – som alltid kommit i skymundan för de stora systemen. Heder år Fredrick Federley som driver frågan.

Läs mer:

DN, Federley och Peczynski vill köpa blockerad bar, Gunnar Jonsson

DN, Vem älskar facket, Hanna Kjöller

Varför sätts så många riktigt små företag i blockad av facket just nu? När de facklig representanterna får frågan så svarar flera av dem “av politiska skäl”. Det handlar alltså inte om omsorg om de egna medlemmarna, inte ens om omsorg om de anställda som inte är - och inte vill vara - medlem av facket.

I de fall jag följt har inte ens de anställda dåliga villkor, tvärtom. Frågan gäller makt, makt över arbetstagarna, makt över företagarna - makt att bestämma vem som ska ha arbete och vem som ska kunna driva företag, samt ytterst ute bestämma över den politiska makten.

Det är ofattbart att lagen - och därmed regeringen - ger de fackliga organisationerna denna makt. Man måste alltså följa regler som framförhandlats av parter som inte är politiskt valda, som man inte är medlem i. Jag kan inte tänka mig något mer odemokratiskt.

Hur ska jag som vanlig anställd eller enskild företagare göra om jag inte vill skriva på de avtal som någon annan försöker tvinga på mig. Jag kan inte bara avstå, jag kan heller inte utnyttja min demokratiska rättighet att rösta bort beslutsfattarna. Jag är tvungen att träffa avtal som jag inte gillar. Vi har således föreningstvång och inte avtalsfrihet. Någon måste ta ansvaret för de “lagar” som gäller i Sverige, och det måste vara politikerna.

Självklart ska det vara helt möjligt att träffa avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare även gruppvis, men det ska självklart bara gälla dem som faktiskt vill teckna på detta avtal. Sven-Erik Österberg sa att anställda alltid är i underläge i småföretagen. Så är det inte. I de flesta fall är arbetstagare och företagare mycket närmare varandra i de minsta företagen. Människor som inte vill vara anställda i ett visst företag kan också välja att gå till ett annat företag, men en företagare kan inte byta företag. Om jag väljer att ta på mig ansvar och risken att starta ett företag och anställa människor så måste jag också kunna komma överens med dessa vilka villkor som ska gälla. Jag betonar att det alltid handlar om en överenskommelse. Om den ena parten inte vill så blir det inget. Detta gäller ju i alla andra sammanhang. Varför detta tassande kring självklarheter?

Vi har i decennier givit de fackliga organisationerna makt långt över att ta vara på sina medlemmars intresse. Det går ut över de enskilda företagarnas möjlighet att anställa. Det förlorar vi alla på, inte minst de som vill ha jobb. Nu står vi inför en stor avtalsrörelse och alla är rädda för stridsåtgärder på arbetsmarknaden. I denna process offras många mindre företag. Är det rimligt? Hur hamnade vi här? Hur kommer vi ur denna situation?