Gunvor Engström

Varför sätts så många riktigt små företag i blockad av facket just nu? När de facklig representanterna får frågan så svarar flera av dem “av politiska skäl”. Det handlar alltså inte om omsorg om de egna medlemmarna, inte ens om omsorg om de anställda som inte är - och inte vill vara - medlem av facket.

I de fall jag följt har inte ens de anställda dåliga villkor, tvärtom. Frågan gäller makt, makt över arbetstagarna, makt över företagarna - makt att bestämma vem som ska ha arbete och vem som ska kunna driva företag, samt ytterst ute bestämma över den politiska makten.

Det är ofattbart att lagen - och därmed regeringen - ger de fackliga organisationerna denna makt. Man måste alltså följa regler som framförhandlats av parter som inte är politiskt valda, som man inte är medlem i. Jag kan inte tänka mig något mer odemokratiskt.

Hur ska jag som vanlig anställd eller enskild företagare göra om jag inte vill skriva på de avtal som någon annan försöker tvinga på mig. Jag kan inte bara avstå, jag kan heller inte utnyttja min demokratiska rättighet att rösta bort beslutsfattarna. Jag är tvungen att träffa avtal som jag inte gillar. Vi har således föreningstvång och inte avtalsfrihet. Någon måste ta ansvaret för de “lagar” som gäller i Sverige, och det måste vara politikerna.

Självklart ska det vara helt möjligt att träffa avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare även gruppvis, men det ska självklart bara gälla dem som faktiskt vill teckna på detta avtal. Sven-Erik Österberg sa att anställda alltid är i underläge i småföretagen. Så är det inte. I de flesta fall är arbetstagare och företagare mycket närmare varandra i de minsta företagen. Människor som inte vill vara anställda i ett visst företag kan också välja att gå till ett annat företag, men en företagare kan inte byta företag. Om jag väljer att ta på mig ansvar och risken att starta ett företag och anställa människor så måste jag också kunna komma överens med dessa vilka villkor som ska gälla. Jag betonar att det alltid handlar om en överenskommelse. Om den ena parten inte vill så blir det inget. Detta gäller ju i alla andra sammanhang. Varför detta tassande kring självklarheter?

Vi har i decennier givit de fackliga organisationerna makt långt över att ta vara på sina medlemmars intresse. Det går ut över de enskilda företagarnas möjlighet att anställa. Det förlorar vi alla på, inte minst de som vill ha jobb. Nu står vi inför en stor avtalsrörelse och alla är rädda för stridsåtgärder på arbetsmarknaden. I denna process offras många mindre företag. Är det rimligt? Hur hamnade vi här? Hur kommer vi ur denna situation?